Det skulle bli bastubad. Något jag av erfarenhet från tidigare träffar helst undviker. Cannonball gör sig påmint: Jag fryser, var är alla? Tror jag tar mig en bastu. Röster hörs inne från den vedeldade bastun till vilken jag inträder naken. Tystnad från den tjugohövdade samlingen män, vissa tatuerade kring vanligen dolda kroppsdelar – ställen där man inte bör titta. Alla platser är upptagna och jag blir alltså tvungen att stå.
För att ge ett avslappnat intryck lutar jag mig mot väggen och försöker delta i det nu återupptagna samtalet. Ingen respons. Måste göra något för att se upptagen och avslappnad ut. Slänger en skopa vatten på aggregatet och släcker elden till gruppens missnöje. Bastugemenskapen som aldrig jag upptogs i skingras och jag lämnas ensam i den nu knappt ljumma bastun.
Kommer ut till, de upptagna, duscharna. Räddas av en träbalja vatten. Kan nu nonchalant tvaga min överkropp med blaskande armar. Vrålar av smärta från det brännande, kokande vattnet. Mina armar, illröda som kräftklor, sträcks mot närmsta kalla vatten som lenar, dämpar min blessyr. Huden och naglarna räddas av det iskalla vattnet, det enda vatten som finns kvar. Ingen är kvar, omklädningsrummet tomt och min handduk som ligger på golvet har någon använt. Jag torkar mig med pappershanddukar, klär på mig och går sedan och lägger mig.
Fin
SAUNA RUN 2009
Vi är där
Gemytet är lika tätt som mina skinkor är spända (man vet aldrig). En imponerande bastu med ett aggregat av gigantiska mått – ett kvarglömt lok från Finska vinterkriget får jag veta. Efter att ha låtit sig ångas likt dumplings tågar vi ned och låter oss nedsänkas i den finska insjöns mystiska böljor. Försiktigt, nästan andaktsfullt faller vi i en efter en i urskogens sköte där vi som nyfödda plaskar skrattande omkring och förbrödras medelst flaskan och busiga skvätt och låter våra kroppar beröras av näckrosornas taktila smekningar. Den stora norrmannen med vespa och sidovagn kommer – vi går alla upp.
Till bords
Finklädda och samlade kring ett dignande bord fyllt av läckerheter från det finska köket får åtminstone mig att tro mig hittat longi- och latitud för Shangri La. Vi äter oss mätta och dricker oss tillgängliga för att låta oss sugas upp i den finska gemenskapen. Crispin, annars försiktig och tankfull nu berusad och trollbunden, säger med sin sjungande stämma – ”innan idag var jag bara halv!” Finnarna nickar i samförstånd och bjuder återigen på flaskan som bara David och Göran vågar smaka av.
Sedan – tystnad
En man går, knappt urskiljbart vinglande, grusvägen fram tills han når fågelkvitter och porlande bäckar.
Darwishernas dans
Hammondorgelns magiska ljud pressas ut ur Lesliekabinettets voluminösa konstruktion, ackompanjerad av virveltrummans beräknande och taktfasta smatter i samklang med baskaggens tunga lurvljud. Två timmars vansinnesföreställning, jag lovat mig själv att aldrig återge för någon, kastar mig, oss, in i det finska lynnets gråszon: för lite att dricka, ljuskandelabrar, nougatfärgade väggar, White rabbit upp och ned och baklänges, virkad slips till jeans, tovig mustasch… En vansinnesfärd jag häpnar över, så överväldigande att jag måste sätta mig. Jag är inte ensam, flertalet av oss har vinkat farväl till Tomas DiLeva på vår färd till ett högre medvetande där vi stampar, slår eller dansar till takten av Björkarnas Paganinis.
Klockan har stannat
Det är näsan, förförd av dofterna från köket, som ber mig att resa mig upp. En ny dag där schemat beskriver ”utflykt och lunch till Kotka” har rest sin skugga över mig.
Fredrik Carlowitz har bestyckat rätt – det vet han
Jag förstår i det ögonblicket vad han menar med ”smidighet och lösgjordhet är förutsättningarna för en frivilligt erbjuden lydnad, inte för bränslets smärtsamma väg till underkastelse”. En formulering han förevisar oss tonsatt av tvåtaktsperfektion.
Utflykten är plågsam. Min stolta maskin kvider av avundsjuka till min namnes fulländning. -Sug i dig din djävul! Sug i dig av skogens syre och myrens feta uppkastningar, manar jag på.
-Rulla ditt liderliga stycke, nå fram ditt kadaver! skriker jag i fartvindens brus. Jag dör en smula men orkar fullfölja till trots. Min, eller vår allas destination är nådd. Män och kvinnor samlas runt min ankomst och jag leds på tallkvistar vägen upp mot den timrade stugan och den stundande fiskgrytan av vilken jag glupskt fyller min smackande mun. Jag dricker mig otörstig och bjuds att berätta något från svunna tider. En nyfiken skara samlas, knuffandes om de bästa platserna vid mina fötter, och jag berättar…
Smutsiga om ansiktet, endast rena där tårar runnit
Mina fabler har gjort många fundersamma och otyglade. Som tid för eftertanke spankulerar vissa av oss bland fågelägg och förvånade smådjur. Andra, som Tobias, låter sig fotograferas i vattenbrynet endast iklädd solens strålar. Crispin lägger handen mot sin Thompson och deklarerar ”avfärd mot ära”. Iklädd kilt med och en bundsförvant i västvärldens förakt för katalysatorer återser vi honom först fem timmar senare. Ryktet färdas snabbare än Crispin själv. Det tisslas och tasslas om Ryssland, något om en fånge nämns – en japan från Japan. Så kommer han och vi kan alla se det mörka i Crispins blick och byxbak. Det sistnämnda försvinner sakteligen efter bastu och bad.
Gay bikers on acid. Lesbian dopeheads on mopeds. Norwegians on smallframes.
Det vankas tävling – gymkhana för att vara precis – inget speciellt hände.
Det kliar i hjärnan
Det börjar igen. Vi hör skriken från änglar, ångesten från skruvkorken, hurraropen från limbon. Sakta, olidligt sakta, bjuds vi in i rummet med nougatfärgade väggar. Där! Hin håle förkroppsligad i två hukande varelser vars anletsdrag knappt går att urskilja i det dämpade skenet från de levande ljusen. Svaga, nästan omärkliga nuddningar på tangenter och trumskinn får våra kroppar att vridas, fötter och ben att stampa, huvuden att slänga. Det eskalerar, vi träffas av krevader hemmahörande från en annan tid och vi blöder, töms på allt oviktigt och naglas fast i här och nu. SAUNA RUN, SAUNA RUN skanderar den växande hopen av rosenkindade scooterister. Hyttande, ylande, dansande likt darwisher ger de förlösta sina själar till de mörkas hantlangare som tackar med än mer ursinne på tangent och spänt skinn. De allra modigaste – de modigaste av de allra modigaste – står nära, vill nudda, rycka åt sig en trofé kommen från föreställningens domdörer. Vi andra är nöjda med vår goodiebags frottéhandduk som en deklaration, ett bevis på närvaro och ett tryggt stycke tyg att knyta tätt runt sin lekamen.
Sunrise come every morning
Det är morgon. IGEN! utbrister någon. Vi var ingen säker på att få uppleva solens strävan mot zenit ännu en gång. Huvuden träs genom tältdukar, människor igen. Hemmet tycks inte längre avlägset och svunnet känns våra två dagar av dekadens. Undantagslöst, David borträknad, ställer vi upp, vi kickar och vrider våra handtag, omfamnar varsin finne, lägger i ettan och rullar iväg. Det har börjat regna. Ett regn som alla milen kommer att följa oss som i ett sista farväl av något allsmäktigt – gott eller ont – ledsagande oss mot väster och det väntande fartyget.
”Framme är framme för vissa men längtan för andra”
-Jag andas, säger Ronny. Vi har alla märkt det – vi andas och det är en märklig känsla. Titta – säger Tobias – det är min fru! Han faller i gråt, alla faller i gråt.
Fredrik Carlowitz: -Låt oss sätta oss på golvet.
Jag: – Durken.
Fredrik Carlowitz: Vad menar du?
Jag: Det heter durken, golvet på en båt heter durken.
Fredrik Carlowitz: På en båt ja. Det här är ett fartyg.
Crispin: -Varför kallas han för Scooter-Mike och inte bara för Mike?
Fredrik Carlowitz: -Ja eller Mike engelsmannen?
Jag: -Ja när du säger det, visst är det konstigt.
Klockan är redan 01.00. Natten blir lång.
Författat och upplevt av Fredrik Sandström
