Hoppa till innehållet


Euro-Lambretta Jamboree England 2000

Euro-Lambretta Jamboree Witton Castle, Co. Durham – England 22-26 Juni 2000
En reserapport av Bo, för Lambretta Club Stockholm

Vi kom till Englandsbåtens terminal i Göteborg vid halvfyratiden på morgonen efter en tröttsam sjutimmarsfärd från Stockholm.
Bil och släp med fem pers och sex skotrar, samt en bil med två pers och en skoter. Vi skulle till EuroLambretta 2000 i England – ja, ja. Det var i midsommarveckan och nu skulle här sovas minsann, tills terminalen öppnade klockan åtta ! Men det var stört omöjligt. Dom västkustska måsarna hade tydligen ungar och dom skrek ihärdigt efter mat – varannan minut – minst !
Fem i åtta upptäckte någon att måsarnas skrin kom ur en väl dold högtalare uppe på en container. “Måsarna” var förmodligen fiskgjuse eller havsörn ?! …. som spelats in för att hålla de riktiga måsarna borta från köande bilar …
Nåja, vi hade ju ändå 25 timmars avkopplande sjöresa framför oss.

Vi lastade ur för att fortsätta resan på två hjul. Efter incheckning och ombordkörning vidtog ett engagerande moment. Att spänna fast våra dyrgripar med tillhandahållna spännband, en ny service av det stora rederiet. Tidigare var det kraftiga rep och sjömansknopar som gällde. Snacka om sevice förresten. Fast man kör till England utan någon konkurrens erbjuder man såväl ungdoms- som seniorrabatter, något som flera av oss kunde utnyttja. Ålders-spannet var 18 – 62 !
Därtill grupprabatt och specialpris för skotrarna och uppgradering av hytt-standard och …… Vilket bemötande! Tack för det !

Den stockholmska gruppen som bestod av Daniel och Elin som åkt buss till Göteborg, samt Mike och Ulrika, David, Stevan, Marcello, Jonas och Bosse, hade utökats med Gert och Elisabeth från Malmö samt närboende Göran och Jenny från Krokslätt (Gbg). Varför inte fler Göteborgare förresten? Så här nära blir det nog aldrig mera från Göteborg till en EuroLambretta-träff ! Så var vi framme, i Newcastle.

Mike som är engelsman men pluggar i Stockholm och kör Vespa hade avtalat med sin far Peter som mötte upp i Newcastle och guidade oss de fem milen till Witton Castel, vårt mål för resan.

Nu var det måndag och träffen började först på torsdag. Det var liksom båtens tidtabell som fått styra denna tidiga ankomst. Med nästa tur hade vi inte varit framme förrän på fredagen.
Men inga problem. Efter det att vi tagit det jättelika fältet som avsatts för camping i besittning, vi var ju först och kunde välja bästa platsen invid en stenmur och med ett skuggande träd, ägnade vi eftermiddagen till egna aktiviteter. Kvällen anslog de flesta till en stärkande måltid framför EM-fotbolls-TV på slottets pub. Jodå Witton Castel var ett riktigt slott, inte så vådligt gammalt kanske, men med originell slottsherre som både sågs laga mat och diska i pubköket och köra får på traktorkärra och som lät uppriktigt förvånad över att man kunde köra skoter i Sverige, jag menade väl snöskoter ? eeh.

Tisdagen ägnades åt en utflykt till närbelägna Darlington med bl.a en Lambrettainspirerad “mods-shop” och en skoterverkstad. När vi återvände framåt kvällen återstod bara remsor av vår stolta nationsflagga som hängts upp alldeles för nära den taggtråd som krönte stenmuren vid vår camping. Det blåste den dan !! Peter, Mikes far, tog väl hand om oss. Som onsdagsutflykt hade han valt Richmond, en liten stad med ett pampigt slott så där en fyra mil från vårt läger och alldeles i kanten av ett av de vackraste naturområdena i England, Yorkshire Dales. Efter vederbörlig rund-vandring i stan siktade vi på Reeth, en liten by med välkomnande pub med stockeld i den öppna spisen, ett par genuina theshops och några konsthantverkare. Något för de flesta smakriktningarna alltså. Därtill de vindlande vägarna över kullar och genom dalar. Och bäckar och får. Detta blev utan tvekan höjdpunkten bland våra utfärder. På denna tur följde också vår vän från Italien, Tino Sacchi med. Han körde på en till synes vanlig SX 150, men under skalet dolde sig en häftig nyutvecklad trimversion på 185 cc med många hästkrafter och en femväxlad låda! Följande dagar höll han “hov”, för alla ville provköra hans “Imola-kit”. Hemvägen gick via Barnard Castle, en stad känd för sina kreaturs-marknader i gången tid och en ganska speciell bensinstation, “still in operation” samt ett slott i ruiner.

På torsdagen hade Peter tänkt ta oss med på en utfärd till bl.a Withby, ett “fiskeläge” utmed kusten söder om Newcastle. Väderutsikterna var dock inte så lovande -risk för regn och framför allt hårda vindar- så vi avböjde förslaget och spridda aktiviteter med kortare utfärder på egen hand eller i mindre grupper berikade vår tillvaro den dan. Och det var ju nu som allt fler deltagare droppade in. Vartefter dan gick befolkades området, gamla bekanta dök upp och nya kontakter knöts.

En mobil verkstad etablerades och utnyttjades. Lossnande bakhjul blev lite av svenskgängets problem. Men servicen var snabb, skickligt utförd och … gratis! Man betalade bara för delarna!!!

Detta var den 11 upplagan av EuroLambretta. Engelsmännen hade från början kalkylerat med 1500 deltagare, men när anmälningarna inte strömmade in i tillräckligt tempo skalade man ner det hela till 800. Och det blev vi. Drygt. Trots att Jonathan som skulle kommit med fredagsbåten lyckades haverera sin just färdigtrimmade TV 175a på motorvägen utanför Landskrona på väg till Göteborg från det tillfälliga vistet i Malmö. Det var en bedrövad Jonathan som ringde vid midnatt till torsdagen och berättade om eländigheterna. Vi led med honom och lovade att ta en öl extra bara för hans skull. Såna kamrater va!

Med Annalisa och Andreas (4 år) som anslöt med flyg blev vi ändå 15 personer från Sverige. Schweizarna, Holländarna och Tyskarna bidrog med ungefär ett dussin deltagare per land, medan Österrike, Spanien och Irland inte nådde upp till mera än en handfull vardera. Italienarna var som vanligt en rätt stor grupp och även Skottarna som räknar sig som en egen nation var starkt representerade. Men såklart, hemmagänget från England var helt dominerande. Några fransmän och belgare sas också vara där, så totalt var elva nationer representerade.
Åttahundra människor är rätt mycket folk. Men campingfältet hade nog kunnat rymma det tiodubbla. Så på något sätt upplevde man ändå inte den där massiva känslan av många människor. Inte förrän det på lördagskvällen dukades till festmiddag i det stooora tältet som säkert kunnat rymma ett par normala svenska cirkustält. Vita dukar och porslin för över 800 pers + stort dansgolv (parkett !) scen med musikanläggning, och i ett hörn en bardisk på sådär en 6 x 18 meter.

Men dessförinnan var det fredag och den obligatoriska utfärden. Alla åttahundra var väl inte med, men åtskilliga hundra var vi. Ett ändlöst band av Lambrettor från den tidiga A-modellen årsmodell 1947 till sena efterföljare tillverkade i Indien eller Spanien så sent som på åttiotalet. Mer eller mindre blårök -härliga dofter- och skön “musik”. Färden gick utmed mindre vägar till Englands högsta vattenfall “High Force”. För oss kanske inte så imponerande, men tydligen ändå rätt inspirerande ..? Jenny och Göran passade nämligen på att smita undan en stund …. Och kom tillbaka nyförlovade. Men det visste vi inte om förrän senare. Det läckte sakteliga ut och i samband med lördagens festmiddag tillkännagavs händelsen och alla fick veta. De kallades fram till podiet och fick motta mängdens jubel och applåder. Grattis ni båda!

Så var då partyt igång. Klubbar och mer eller mindre komersiella säljare av skoterrelaterade prylar och kläder satte upp sina stånd. Verkstan jobbade för högtryck “around the clock” lotterier lockade och en Gymkhana med bl.a Malteserkors och Slow Ride genomfördes på knaggligt gräs så att stickor och strån flög från de utlagda halmbalarna. Utställning av ett urval speciella Lambrettor i separat tält och så den stora bedömnings-tävlingen med ett antal klasser och bedömnings-kriterier av deltagarnas häftigaste, mest oiginallika eller på annat sätt märkvärdiga fordon.

Gerts supersnygga Li 150 i “mintcondition” hade nog knipit klassegern om inte haft oturen att bästa Lambretta alla kategorier hörde hemma i hans klass. Några andrapriser delades inte ut. David brydde sig inte ens om att ställa ut sin nylackade och rikligt spegelprydda super-customiserade “serie 3”. “Den var lite dammig” …… Den hade platsat !! Kvällar och nätter genljöd av discon och live-band som underhöll med ett antal i kretsarna populära musikstilar, soul, northen, ska och så, till “very late”. Baren höll öppet och alla var glada.

De traditionella talen som deltagande nationer förväntas hålla, tilläts på arrangörens absoluta villkor i år bli mycket korta. Jag hade annars tänkt öppna med att säga att på arrangörens uttryckliga begäran skulle jag redogöra för alla EuroLambretta möten under åren, sådär en timmas underhållande kåseri. Jag har visserligen inte varit på mer än hälften, “men nått får man väl hitt på”. Men så kom jag på att för att dessa arrangemang skulle framstå i sin rätta dager, måste jag börja med en redogörelse för hur det var på 50 och 60-talet när de första, av fabriken initierade klubbarna, jag tror det var i 104 olika länder, kom till och vilken verksamhet man syslade med. Ytterligare någon timma eller så alltså. Kanske hade dessa mina ideer läckt ut -pratat i sömnen eller så- jag blev nu effektivt stoppad innan jag ens hann börja. Får väl ta det en annan gång. I alla händelser blev den nu traditionella älgen, en gåva till arrangerande land från Sverige, utdelad. I år i skepnaden av vår så välkända och eftertraktade trafikmärkesälg, här i form av en utsågad profil i brunbetsat trä på do sockel.

Efter en kortare söndagsutflykt och ytterligare en dags samvaro med likasinnade, var då festen över. Måndag förmiddag startade återtåget mot Newcastle, återigen lett av outtröttlige Peter. När vi ett dygn senare körde i land i Göteborg förelåg en viss oenighet i gruppen, fö. det första tecknet till splittring och det gällde om huruvida det gungat på Nordsjön under hemresan. Full klarhet i den frågan blir det nog aldrig. I två frågor tycktes vi dock helt överens. Vi hade haft trevligt och vi ville gärna göra om något liknande. Chansen finns 2001, den 15 – 17 Juni och då är det Langenthal -bara 6 mil från Basel- i Schweiz som gäller.