Hoppa till innehållet


Raduno Mondial Lambretta Italien 1997

RADUNO MONDIALE LAMBRETTA
50-års kalas i Milano, Italien
20 – 22 juni 1997

Joakim, LCSTHLM
7 medlemmar från Lambretta Club Stockholm for till Italien för att fira Lambrettans 50-års dag. Jag, (Joakim), Maria, Marcello , Annalisa, Jonas, Jonathan samt Bo och Eva.

Maria, Jonas, Bosse och Eva tog flyget från Stockholm till Milano. Annalisa befann sig redan i Italien. Jag, Marcello och Jonathan organiserade en gammal Cheva där vi stuvade in våra scootrar samt allas packning och lämnade Stockholm onsdagen den 18 juni. Vi hade vi ett otroligt flyt med färjorna vilket gjorde att vi låg före tidsschemat. Nattkörning genom tyskland och vilopauser endast för att tanka och äta.

Torsdag den 19 juni.

Passerade gränsen till Schweiz och vid en bensinpåfyllning strax innan Gotthardpasset undrade Jonathan när vi skulle få se dom första Lambrettorna? I samma ögonblick såg, eller rättare sagt, hörde vi den första “svärmen” komma. Ett gäng på sex eller sju engelsmän sveper förbi. Nu började vi nästan ångra att vi inte åkt hela vägen med scootrarna, men bara nästan… Efter att vi hunnit ikapp scootrarna började himlen få en blåsvart kulör och det dröjde inte länge förrän vi, mitt i detta fantastiska bergslandskap, fick ett åsk- och regn oväder som hette duga. Regnet höll i sig hela vägen till Milano.

Tidig eftermiddag. Vi är framme! Det stora festområdet i utanför orten Novegro, formligen simmade i vatten och det aldrig upphörande regnet gick oss på nerverna. Ett års längtan och planerande, och så ösregn…men, nu var vi ju i alla fall här. Vi fick våra obligatoriska band runt armen och en liten” välkomstpåse” med helgens biljetter och div. prylar. Våra scootrar packades ur och tälten byggdes upp i ett huj. Den på färjan inhandlade järnransonen, bestående av 2 kartor öl/ man + diverse stärkelsevaror, påbörjades. Vid entrén började det nu sakta bildas en kö med genomdränkta scooterekipage, skåpbilar och bilsläp.

Maria och Jonas anländer. När jag skall möta dem vid entrén tvärdör min SX. Inser att mitt alkoholintag inte gör det värt att börja skruva på scootern så jag skjuter upp mekandet till morgondagen. Senare på kvällen spricker himlen upp och kvällssolen tittar fram. Vi börjar lätta på regnkläderna och utforskar festområdet där försäljningsstånden byggs upp. För att de totalt genomdränkta scooteråkarna skall kunna torka sig och sin packning får de tillstånd att tillbringa den första natten i en stor mässhall. När vi strosar igenom hallen är det som att gå runt på en gigantisk customshow, skillnaden är dock att förarna har sina sovplatser brevid scootrarna. Redan denna första kväll knyts många kontakter och vi avslutar med en privat liten klubbfest i Chevan.

Fredag den 20 Juni.

Midsommarafton, tidig morgon, mycket varmt och strålande solsken. Ett helvetiskt oljud dränker vårt första morgonsamtal och strax över våra huvuden sveper en enorm jumbojet upp mot skyn. Helgens överraskning är att hela festområdet är beläget i en direkt förlängning av Linate-flygplatsens startbana, vilket gör det omöjligt att samtala när flygplanen startar (ca. var 10:e minut!). I samma takt som den genomdränkta marken börjar torka, fylls området med scootrar och tält. Bosse och Eva som anlände dagen innan, ansluter sig till oss och vi går till de stora mobila mat- och dryckesvagnarna som står på området för att avnjuta en Italiensk brunch. Nu var det dags att tar itu med felsökning på min scooter. Då min lust att meka i 40 graders stekande sol avtog efter den första solbrännan, rullade jag iväg till den, av organisatörerna uppbyggda, mobila Lambrettaverkstaden som låg placerad i skuggan av ett stort träd. Efter att ha förklarat scooterns uppträdande på engelsk-tysk-italienska började ett antal juniorer och seniorer från Lambretta Club d´Italia att gräva i min maskin. Efter ca: en halvtimme har dessa gentlemen bytt kondensator, ställt in tändningen och fixat lite här o där, så nu var det bara att köra..

Annalisa dök upp och det börjar dra ihop sig till den stora, gemensamma scooterutflyckten till Mini-Italia (ca. 80 km t/r). I all hast kastar vi oss på maskinerna för att hinna med den redan startade karavanen. Fantastiskt! Först nu, när vi ser denna glänsande orm på vägen som varken tycks ha början eller slut, förstår vi att det måste röra sig om minst 700 -800 scootrar. Fantastiska ekipage, samtliga modeller, prototyperna från -47, Lambrettahybrider, sidvagnar fyllda med småbarn, skinande Modsscootrar och racevarianter, allt i en makalös blandning. Vid sidan av oss vår eskort, bestående av italienska motorcykel-poliser som stoppar all korsande biltrafik, så att denna smattrande, i tvåtaktsrök inhöljda, scooterkortege kan färdas obehindrat genom Lombardiets vackra landskap. Väl framme vid nöjesparken är den italienska pressen på plats. Även klubben (Marcello) intervjuas och plåtas. Efter några timmars relaxande i lilliputt-landet, påbörjades resan tillbaka till festområdet.

Resterande eftermiddag ägnades åt att shoppa bland alla försäljningsstånden, slappa i solen samt att bearbeta järnransonen.som, hur mycket vi än drack och gav bort till nyfunna vänner, aldrig syntes ta slut. För att vi skulle hitta hem, i den vid det här laget överfulla tältstaden, hängde vi upp vår medtagna svenska fana och genast började det samlas folk av olika nationaliteter, som ville få kontakt med de “exotiska” svenskarna. Senare på kvällen var det middag i festhallen med anslutande filmvisning. Det visades gamla Lambretta reklam- och propagandafilmer från 50-60 talet, mycket underhållande och uppskattat. Nattens övningar inleddes. Engelsmännen hade arrangerat en Soulnight i en närbelägen ort och de flesta tog scootern dit för att festa loss.

Lördag 21 juni.

Solen steker på tältduken. Vi rör oss bort till mässhallen där frukostbiljetterna kan lösas in, inser dock vid slutet av den långa kön, att den mobila matvagnen kanske ändå inte var så dum och att en öl med grappa därtill, alltid smakar som bäst klockan åtta på morgonen. Den allmänna införskaffningen av T-shirts, reservdelar, verktyg och andra roliga ting fortsätter. Ett speciellt Lambrettavin med egen etikett såldes med stor framgång. Själva vinet visade sig naturligtvis vara av “varierande kvalitet”, d.v.s. första flaskan kunde smaka väldigt bra, den andra sur som ättika och den tredje överraskade med att vara mousserande… Paraleller drogs med Lambrettan !?

Vid tolvtiden startade “Lambrettiaden” som bestod av tävlingar där nationella lag skulle delta. Gymkana, acceleration 50 meter, krypkörning 10 meter o.s.v. Detta var enligt min mening, ett av de trevligaste ögonblicken. Här satt vi nu på första parkett (en gräsvall utmed tävlingsområdet), en kall öl i handen, kameran redo och lät alla dessa underbara scootrar, var och en individuell i sitt utseende och läte, passera förbi på 3 meters håll. Jag tror att vi alla njöt av att vara på plats just där och då. Eftermiddagen gick mot sitt ände. Vi passade på att gå runt och ta lite fina närbilder på scootrarna som ställde upp i “Concours d élegance”, innan det var dags att bygga upp klubbens egna försäljningsstånd. När Bosse, innan vi for till Italien, berättade att suget efter nationella Lambretta attiraljer var stort, tog vi nog detta inte riktigt på allvar. Vi hade på skoj tagit med lite T-shirts, storlek medium och large. Nu visade det sig att våra relativt stora tröjor var för små för Italienare med pastabuk och att våra klubb-banderoller och tygmärken var mycket efterfrågade. Tack vare svensk fana och blond fägring lockade vi folk att fylla på vår klubbkassa.

Klockan 20.00 var det sedan dags för den s.k galamiddagen. Den var nog en besvikelse för samtliga, ca.1.300 pers. Organisatoriskt strul, dålig mat och oflexibilitet att ändra på kvällens program sköt feststämmningen i sank. Härom finns det många meningar och åsikter, och temat har avhandlats i Scootering. Tilläggas bör dock att samtliga volontärer från Lambretta Club d´Italia som ställde upp och jobbade denna helg, gjorde ett fantastiskt jobb och många av oss vet hur svårt det kan vara att organisera även mindre tillställningar när flera viljor skall styra och ställa. Vi hade i alla fall tur som överhuvudtaget fick mat och i lotteriet vann Jonathan en scootermatta. Första pris var den sista SIL Lambrettan som tillverkats. Efter avslutad middag kunde man sedan antingen stanna kvar i festlokalen, som omvandlades till pianobar, eller ta sig till nattens allnighter i Milano

Kort överläggning hur vi skulle ta oss till Milano, Jonas, Marcello och Jonathan som kvällen innan kört scooter till engelsmännens soulnight, festat loss rejält, upplevt en vinglande hemfärd med ej fungerande lampor och avhoppade växelvajrar, teg och nickade ivrigt när vi föreslog taxi. Ankomst, en syn för gudar. Hela kvartert bystat med scootrar och Soulmusik som strömmade ur danslokalen. I taxin på vägen hem kunde vi senare registrera vinglande Lambrettor som till synes helt vilsna, var på väg till nästa nattklubb.

Söndag den 22 juni.

Det hade mulnat under natten och regn låg i luften. Detta ledde till att vi lyckades försova scooterutflykten till Innocenti-fabriken. Annalisa, som hade planerat att tillbringa ytterligare några dagar med oss i närheten av luganosjön, fick tyvärr åka hem för att vårda sjukt barn. Regnvädret låg och lurpassade och vi började packa väskorna och riva tälten. När scooterkaravanen återvände från utflykten, hördes besvikna röster. De hade inte ens släpps in för en besiktning av Innocentis gamla fabrik utan bara fått stå utanför låsta grindar i tio minuter. Tur att vi har Bosse i klubben som kan berätta om den privatvisning han fick i samband med scootersemester till Milano på 50-talet.

Nu började det smådroppa lite och prisutdelning påbörjades. Ett fåtal människor var närvarande. Det häftigaste var nog att den till helförgyllda Lambrettan fanns uppställd för allmän beskådan. Denna ägdes en gång i tiden av den legendariska pinuppan Jane Mansfield, och är numera i Innocentifamiljens ägo. Lambrettan har tydligen endast blivit körd knappt 3 eller 5 km och då endast av Vittorio Tessera. Plötsligt ösregn, himmlens portar öppnas och området börjar tömmas. Är det redan slut? Det hela kändes som en något abrubt avslutning. Vi tog farväl av Bosse och Eva, stuvade in våra scootrar i Chevan och tog en avskedsöl i regnet. Vi tyckte synd om de scooteråkare som hade anlänt och nu även lämnade området i hällande regn.

Med massor av nya intryck, trevliga minnen och enhälligt beslut om att nästa år ta oss till Irland på Lambrettan, lämnade vi Milano med tre dagars intensivt Lambretta-firande bakom oss.
Vi släppte av Jonas vid flygplatsen och fortsatte till en liten bergsby, Cuasso al Monte, inte långt från Luganosjön och den Schweiziska gränsen. Strålande solsken (igen..), trevliga människor och god mat gjorde att vi därefter tillbringade fyra fantastiska scooterdagar bland bergen. På onsdagen var det så dags för oss att åka hem till Sverige igen. Inköpta salamikorvar och bläckfiskpasta stuvades in tillsammans med scootrarna och en händelserik hemresa påbörjades…