Mike ringde och presenterade ytterligare en variant på att ta sig till GBG. Återigen förstod jag ingenting om den komplicerade samåkning han denna gången hade klurat ut. Han låg verkligen i må jag säga. Det slutade som det började, då Mike hade lyckats hyra oss en polisbil!? Strålande. Men varför inte. Det kunde ju vara en annorlunda upplevelse. Själva polislooken var mjukt dämpad exteriört, insidan med sin skönt insuttna galon gav ett bekant intryck och ett antal mystiska knappar skulle ge fingrarna något att göra på den långa färden som åstundade.
Det hela började med att vi hämtade Anders släp (Tack Anders!). Sen begav vi oss till mitt garage och lyfte på scootern, som längre fram tydligen inte kommer att vara den som vinner priset ”snyggaste 60-talsscooter”. Vi har för att säkra scootrarna lånat spännband av Bosse (Tack Bosse!). Det tog ca 1,5 timme innan min scooter var säkrad på släpet (säkrad är en överskattad term) och vi sätter oss i polisbilen och kör mot Huddinge. Det är på Vasagatan det händer, i backspegeln ser jag att hojen lutar oroväckande. På centralbron ser jag inte scootern alls. Så vi stannar polisbilen och klämmer oss ut på passagerarsidan. Men hon ligger där på släpet tack och lov (jo, jag kommer att rösta på Alf Svensson). I det här läget ångrar jag mig. Mike försöker lugna mig och säger att det bara kan bli bättre efter det här. Och visst jag låter mig övertalas på vägen mot Södermalm där jag ska plocka upp min sovsäck som ligger hos en kompis som inte är hemma.
I det här läget borde en cirkusvagn med förspännd åsna vara oss mer passande att ta oss till Götet i. Sent på kvällen når vi Huddinge och möts av Mikes förtjusande fru Ulrika. Mat har dukats fram till Pajas Fredrik och Mike Bronett (stort TACK till Ulrika). Med spända bukar ska nu Mikes vindfång säkras. Jag väljer här att korta ned storyn, av flera skäl faktiskt, för å ena sidan – det blir långrandigt och å andra sidan så är det genant. Så mycket kan jag säga att hjälpen kom via en Lambrettaintresserad kille uppe i norr (Tack du enorma norrlänning med italiensk påbrå).
Fredag.
klockan 13.00 skall vi mötas i Flemmingsberg, vi möts klockan 15.30 i Huddinge. Visst ja, Nisse har lackat om min skadade kåpa, den ska plockas upp på i Linköping som bekant ligger på vägen till Göteborg. Det kan vara för att vi hade det så trevligt som är anledningen till att vi egendomligt nog kör förbi Linköping. Nu är både Mike och Ulrika lite sura tror jag. Så för att lätta på den spännda atmosfären erbjuder jag mig att låta det äkta paret kliva ur bilen vid en rastplats där även släpet kopplas av för att jag i ilfart kan återvända de 2,5 milen till Linköping.
Det som nu kommer att återges är Mike och Ulrika ovetandes om. Min tystnad i den stunden är säkert anledningen till att jag kom fram till Göteborg över huvud taget. Jag kör nämligen fel. Irrande runt i Linköping ringer jag Nisse för att fråga om vägen. -Nej, var gör du där?! Säger Nisse. -Du skall upp på motrovägen och köra ca 2,5 mil söderut. Där finns det en rastplats som du kör in mot och fortsätter ca 2-2,5 mil mt Skänninge! Jo, jag tyckte att den där rastplatsen var bekant. I hög fart, för att så fort som möjligt försvinna utom synhåll för Mike och Ulrika på rastplatsen stävar jag mot Skänninge och plockar upp kåpan hos Nisse och kör sedan tillbaka. Jag övar hela tiden på att ljuga ihop en historia, om jag skulle bli upptäckt om varför jag kommer körandes från motsatt håll. Förvånansvärt nog undgick jag upptäckt (Tack Alf).
Resten av resan måste tydlligen ha gått bra. Vi kom fram vid 24.00-tiden på fredagkvällen. Och det var fest vill jag lova. Jocke som fyllde år (37 år. Det kan man inte tro…) bjöd på stark drink och inbjöd till gemyt. ”Följ med och slå i spik” sa han och raglade iväg. ”Slå i spik” eh?
Något jag noterade var att alla LCSTHLM-medlemmar ville krama mig. Hade det något med Mike att göra eller? Inte så att jag inte vill kramas, inte alls, det är bättre än att behöva kyssa Burken med tunga och allt som Mike tvingades att göra. Det kanske är något bögigt med scootrar ändå. Alltså när man tänker på det så är det faktiskt småkinky på såna här runs. Snorren skall fram i tid och otid, det skall ”ollas” och ”pungas” på varandras scootrar. För att inte glömma det här sk flamandet som vissa ägnar sig åt – sätta eld på pitthåret helt enkelt – Bissarrt.
Nåja det var en sjujävla fest som höll på till fram på sju, åttatiden på morgonen. Det måste nämnas att de scooterägare som hade fått sina fordon ”ollade” kunde se små russinliknande avtryck på lacken i den tidiga morgondaggen. Vad säga?
Lördag
Förvirrad avgång mot Ale ring. Jag vete tusan vad som hände. Vi var kanske tio stycken sen var det bara jag kvar. -Nej då, jag blev inte ifrånåkt. Det var mer som om att pöbeln uppslöstes. -Nåja, det är säkert inte svårt att hitta tänkte jag och pressade på slingrig landsväg. Jag drog mig till minnes något om Oslo och letade skyltar (jo det är sant Mike, jag letade skyltar) fort går det också. Ute på 90-sträckan ligger jag jämsides med bilarna endast iförd min hästpolohjälm som Jocke aningen syrligt brukar kalla den. Här noterade jag två saker; 1, köp ny hjälm och 2, fan vad bra min LI, som inte vann pris för snyggaste scooter, går.
Jag låg bakom en Vespa men körde om när jag såg att den var norskreggad. Jag var ju faktiskt på väg mot Oslo enligt skyltarna och det vore ju klumpigt att åka ända dit så att säga. Några mil senare var jag framme på racingbanan. Jag kan säga så här till er som inte var där av olika anledningar, (kanske mest av EN anledning) det var sannerligen en grym upplevelse.
När racingen var avslutat var det dags att ta sig in till centrala Göteborg under oordnade former. För när vi når staden skapas förvirring i scootermobben och jag lämnas ensam med Hjorten i stadstrafik. Notera det där med stadstrafik och herr Hjort och tänk er själva. Vägmarkeringar och trafikljus måste antagligen ses som någon sorts dekoration av stadsbilden för den massive herrn. Jag kom undan med förskräckelse.
Uppställning på Götaplatsen med allt vad en sådan attraktion kan innebära behöver jag inte beskriva. Jag vill däremot flagga för denna Burken och återknyta till bögeriet. Karln klär av sig naken och badar med Poseidon! inför ett 300 pers stort häpnande folkmassa. Det fanns barn där, det fanns hjärtsvaga pensionärer där det fanns med säkerhet bögar där… Kanske blev han filmad när han med sin snabelliknande förhud ollar den hala statyn.
Sen var det dags för kortege. Det räcker med att säga att den kortegen var spektakulär och att arrangörerna av den gjorde ett strålande jobb.
Den hemliga tävlingen som hade annonserats visade sig vara formationsåkning. LCSTHLM gjorde sig ihågkommna med en fem man stark grupp bestående av; jag själv (på scootern som inte vann pris för snyggaste scooter), Gustav (med en varm Snickers i byxfickan), Daniel (trött med taggad) och Mike (som hela tiden kom med nya förslag på hur formationen skulle utföras).
Formationen vi presenterade för häpnande Göteborgare kan beskrivas som ett uppochned vänt V som sakta formeras om till, just det, ett V. Vi avslutade med en gir och parkerade oss med uppfordrande miner mot domarna. Alla utam Mike som hade valt att stanna ca 20 meter längre bort av någon anledning. -Vad säger ni, ska vi bekosta en kurs i svenska till Mike?
Efter formationsåkningen blev det tid för shopping på EM-scoot och senare återfärd till lägret. Helgen avslutades med brutal fest för oss alla, ja utom för Jocke då. Som gick och lade sig klockan 21.00. Varför?
Hem hittade vi. Och så här en tre dagar senare har jag fått kläm på det där med att ”känslan sitter i länge”.
Fredrik (som av någon anledning inte vann pris för snyggaste scooter) Sandström.
