Göteborg Run & Race 2002

Mike ringde och pre­sen­te­rade ytter­li­gare en vari­ant på att ta sig till GBG. Återi­gen för­stod jag ingen­ting om den kom­pli­ce­rade samåk­ning han denna gången hade klu­rat ut. Han låg verk­li­gen i må jag säga. Det slu­tade som det bör­jade, då Mike hade lyc­kats hyra oss en polis­bil!? Strå­lande. Men var­för inte. Det kunde ju vara en annorlunda upp­le­velse. Själva polisloo­ken var mjukt däm­pad exte­ri­ört, insi­dan med sin skönt insuttna galon gav ett bekant intryck och ett antal mys­tiska knap­par skulle ge fing­rarna något att göra på den långa fär­den som åstundade.

Det hela bör­jade med att vi häm­tade Anders släp (Tack Anders!). Sen begav vi oss till mitt garage och lyfte på scoo­tern, som längre fram tyd­li­gen inte kom­mer att vara den som vin­ner pri­set “snyg­gaste 60-talsscooter”. Vi har för att säkra scoot­rarna lånat spänn­band av Bosse (Tack Bosse!). Det tog ca 1,5 timme innan min scoo­ter var säk­rad på slä­pet (säk­rad är en överskat­tad term) och vi sät­ter oss i polis­bi­len och kör mot Hud­dinge. Det är på Vasa­ga­tan det hän­der, i back­spe­geln ser jag att hojen lutar oro­väc­kande. På centralbron ser jag inte scoo­tern alls. Så vi stan­nar polis­bi­len och kläm­mer oss ut på pas­sa­ge­rar­si­dan. Men hon lig­ger där på slä­pet tack och lov (jo, jag kom­mer att rösta på Alf Svens­son). I det här läget ångrar jag mig. Mike för­sö­ker lugna mig och säger att det bara kan bli bättre efter det här. Och visst jag låter mig över­ta­las på vägen mot Söder­malm där jag ska plocka upp min sov­säck som lig­ger hos en kom­pis som inte är hemma.

I det här läget borde en cir­kus­vagn med för­spännd åsna vara oss mer pas­sande att ta oss till Götet i. Sent på kväl­len når vi Hud­dinge och möts av Mikes för­tju­sande fru Ulrika. Mat har dukats fram till Pajas Fred­rik och Mike Bro­nett (stort TACK till Ulrika). Med spända bukar ska nu Mikes vind­fång säk­ras. Jag väl­jer här att korta ned sto­ryn, av flera skäl fak­tiskt, för å ena sidan — det blir långran­digt och å andra sidan så är det genant. Så myc­ket kan jag säga att hjäl­pen kom via en Lamb­ret­ta­in­tres­se­rad kille uppe i norr (Tack du enorma norr­län­ning med ita­li­ensk påbrå).

Fre­dag.

kloc­kan 13.00 skall vi mötas i Flem­mings­berg, vi möts kloc­kan 15.30 i Hud­dinge. Visst ja, Nisse har lac­kat om min ska­dade kåpa, den ska ploc­kas upp på i Lin­kö­ping som bekant lig­ger på vägen till Göte­borg. Det kan vara för att vi hade det så trev­ligt som är anled­ningen till att vi egen­dom­ligt nog kör förbi Lin­kö­ping. Nu är både Mike och Ulrika lite sura tror jag. Så för att lätta på den spännda atmo­sfä­ren erbju­der jag mig att låta det äkta paret kliva ur bilen vid en rast­plats där även slä­pet kopp­las av för att jag i ilfart kan åter­vända de 2,5 milen till Linköping.

Det som nu kom­mer att åter­ges är Mike och Ulrika ove­tan­des om. Min tyst­nad i den stun­den är säkert anled­ningen till att jag kom fram till Göte­borg över huvud taget. Jag kör näm­li­gen fel. Irrande runt i Lin­kö­ping ringer jag Nisse för att fråga om vägen. –Nej, var gör du där?! Säger Nisse. –Du skall upp på motro­vä­gen och köra ca 2,5 mil söderut. Där finns det en rast­plats som du kör in mot och fort­sät­ter ca 2–2,5 mil mt Skän­ninge! Jo, jag tyckte att den där rast­plat­sen var bekant. I hög fart, för att så fort som möj­ligt för­svinna utom synhåll för Mike och Ulrika på rast­plat­sen stä­var jag mot Skän­ninge och ploc­kar upp kåpan hos Nisse och kör sedan till­baka. Jag övar hela tiden på att ljuga ihop en histo­ria, om jag skulle bli upp­täckt om var­för jag kom­mer köran­des från mot­satt håll. För­vå­nans­värt nog und­gick jag upp­täckt (Tack Alf).

Res­ten av resan måste tyd­l­li­gen ha gått bra. Vi kom fram vid 24.00-tiden på fre­dag­kväl­len. Och det var fest vill jag lova. Jocke som fyllde år (37 år. Det kan man inte tro…) bjöd på stark drink och inbjöd till gemyt. “Följ med och slå i spik” sa han och rag­lade iväg. “Slå i spik” eh?

Något jag note­rade var att alla LCSTHLM-medlemmar ville krama mig. Hade det något med Mike att göra eller? Inte så att jag inte vill kra­mas, inte alls, det är bättre än att behöva kyssa Bur­ken med tunga och allt som Mike tving­a­des att göra. Det kanske är något bögigt med scoot­rar ändå. Alltså när man tän­ker på det så är det fak­tiskt små­kinky på såna här runs. Snor­ren skall fram i tid och otid, det skall “ollas” och “pungas” på varand­ras scoot­rar. För att inte glömma det här sk fla­man­det som vissa ägnar sig åt — sätta eld på pitthå­ret helt enkelt — Bissarrt.

Nåja det var en sju­jävla fest som höll på till fram på sju, åtta­ti­den på mor­go­nen. Det måste näm­nas att de scoo­te­rä­gare som hade fått sina for­don “ollade” kunde se små rus­sin­lik­nande avtryck på lac­ken i den tidiga mor­gon­dag­gen. Vad säga?

Lör­dag

För­vir­rad avgång mot Ale ring. Jag vete tusan vad som hände. Vi var kanske tio styc­ken sen var det bara jag kvar. –Nej då, jag blev inte ifrån­åkt. Det var mer som om att pöbeln upp­s­lös­tes. –Nåja, det är säkert inte svårt att hitta tänkte jag och pres­sade på sling­rig lands­väg. Jag drog mig till min­nes något om Oslo och letade skyl­tar (jo det är sant Mike, jag letade skyl­tar) fort går det också. Ute på 90-sträckan lig­ger jag jäm­si­des med bilarna endast iförd min häst­po­lohjälm som Jocke aningen syr­ligt bru­kar kalla den. Här note­rade jag två saker; 1, köp ny hjälm och 2, fan vad bra min LI, som inte vann pris för snyg­gaste scoo­ter, går.

Jag låg bakom en Vespa men körde om när jag såg att den var norskreg­gad. Jag var ju fak­tiskt på väg mot Oslo enligt skyl­tarna och det vore ju klum­pigt att åka ända dit så att säga. Några mil senare var jag framme på racing­ba­nan. Jag kan säga så här till er som inte var där av olika anled­ningar, (kanske mest av EN anled­ning) det var san­ner­li­gen en grym upplevelse.

När racingen var avslu­tat var det dags att ta sig in till cen­trala Göte­borg under oord­nade for­mer. För när vi når sta­den ska­pas för­vir­ring i scoo­ter­mob­ben och jag läm­nas ensam med Hjor­ten i stads­tra­fik. Notera det där med stads­tra­fik och herr Hjort och tänk er själva. Väg­mar­ke­ringar och tra­fik­ljus måste antag­li­gen ses som någon sorts deko­ra­tion av stads­bil­den för den mas­sive herrn. Jag kom undan med förskräckelse.

Upp­ställ­ning på Götap­lat­sen med allt vad en sådan attrak­tion kan inne­bära behö­ver jag inte beskriva. Jag vill där­e­mot flagga för denna Bur­ken och åter­knyta till böge­riet. Karln klär av sig naken och badar med Posei­don! inför ett 300 pers stort häp­nande folk­massa. Det fanns barn där, det fanns hjärt­svaga pen­sio­nä­rer där det fanns med säkerhet bögar där… Kanske blev han fil­mad när han med sin sna­bel­lik­nande förhud ollar den hala statyn.

Sen var det dags för kor­tege. Det räc­ker med att säga att den kor­te­gen var spek­ta­ku­lär och att arran­gö­rerna av den gjorde ett strå­lande jobb.

Den hem­liga täv­lingen som hade annon­se­rats visade sig vara for­ma­tions­åk­ning. LCSTHLM gjorde sig ihåg­kommna med en fem man stark grupp bestå­ende av; jag själv (på scoo­tern som inte vann pris för snyg­gaste scoo­ter), Gus­tav (med en varm Snic­kers i byx­fic­kan), Daniel (trött med tag­gad) och Mike (som hela tiden kom med nya för­slag på hur for­ma­tio­nen skulle utföras).

For­ma­tio­nen vi pre­sen­te­rade för häp­nande Göte­bor­gare kan beskri­vas som ett upp­och­ned vänt V som sakta for­me­ras om till, just det, ett V. Vi avslu­tade med en gir och par­ke­rade oss med upp­ford­rande miner mot domarna. Alla utam Mike som hade valt att stanna ca 20 meter längre bort av någon anled­ning. –Vad säger ni, ska vi bekosta en kurs i svenska till Mike?

Efter for­ma­tions­åk­ningen blev det tid för shop­ping på EM-scoot och senare åter­färd till läg­ret. Hel­gen avslu­ta­des med bru­tal fest för oss alla, ja utom för Jocke då. Som gick och lade sig kloc­kan 21.00. Varför?

Hem hit­tade vi. Och så här en tre dagar senare har jag fått kläm på det där med att “käns­lan sit­ter i länge”.

Fred­rik (som av någon anled­ning inte vann pris för snyg­gaste scoo­ter) Sandström.