Euro-Lambretta Jamboree England 2000

Euro-Lambretta Jam­bo­ree Wit­ton Castle, Co. Dur­ham — Eng­land 22–26 Juni 2000
En rese­rap­port av Bo, för Lam­bretta Club Stockholm

Vi kom till Eng­lands­bå­tens ter­mi­nal i Göte­borg vid halv­fy­ra­ti­den på mor­go­nen efter en trött­sam sju­tim­mars­färd från Stock­holm.
Bil och släp med fem pers och sex skot­rar, samt en bil med två pers och en sko­ter. Vi skulle till Euro­Lam­bretta 2000 i Eng­land — ja, ja. Det var i mid­som­mar­vec­kan och nu skulle här sovas min­sann, tills ter­mi­na­len öpp­nade kloc­kan åtta ! Men det var stört omöj­ligt. Dom väst­kust­ska måsarna hade tyd­li­gen ungar och dom skrek ihär­digt efter mat — varan­nan minut — minst !
Fem i åtta upp­täckte någon att måsar­nas skrin kom ur en väl dold hög­ta­lare uppe på en con­tai­ner. “Måsarna” var för­mod­li­gen fisk­gjuse eller havs­örn ?! …. som spe­lats in för att hålla de rik­tiga måsarna borta från köande bilar …
Nåja, vi hade ju ändå 25 tim­mars avkopp­lande sjö­resa fram­för oss.

Vi las­tade ur för att fort­sätta resan på två hjul. Efter incheck­ning och ombord­kör­ning vid­tog ett enga­ge­rande moment. Att spänna fast våra dyr­gri­par med till­han­da­hållna spänn­band, en ny ser­vice av det stora rede­riet. Tidi­gare var det kraf­tiga rep och sjö­manskno­par som gällde. Snacka om sevice för­res­ten. Fast man kör till Eng­land utan någon kon­kur­rens erbju­der man såväl ung­doms– som seni­or­ra­bat­ter, något som flera av oss kunde utnyttja. Ålders-spannet var 18 — 62 !
Där­till grupp­ra­batt och spe­ci­alpris för skot­rarna och upp­gra­de­ring av hytt-standard och …… Vil­ket bemö­tande! Tack för det !

Den stock­holmska grup­pen som bestod av Daniel och Elin som åkt buss till Göte­borg, samt Mike och Ulrika, David, Ste­van, Mar­cello, Jonas och Bosse, hade utö­kats med Gert och Eli­sa­beth från Malmö samt när­bo­ende Göran och Jenny från Krok­slätt (Gbg). Var­för inte fler Göte­bor­gare för­res­ten? Så här nära blir det nog ald­rig mera från Göte­borg till en EuroLambretta-träff ! Så var vi framme, i Newcastle.

Mike som är eng­els­man men plug­gar i Stock­holm och kör Vespa hade avta­lat med sin far Peter som mötte upp i Newcastle och gui­dade oss de fem milen till Wit­ton Cas­tel, vårt mål för resan.

Nu var det mån­dag och träf­fen bör­jade först på tors­dag. Det var lik­som båtens tid­ta­bell som fått styra denna tidiga ankomst. Med nästa tur hade vi inte varit framme för­rän på fre­da­gen.
Men inga pro­blem. Efter det att vi tagit det jät­te­lika fäl­tet som avsatts för cam­ping i besitt­ning, vi var ju först och kunde välja bästa plat­sen invid en sten­mur och med ett skug­gande träd, ägnade vi efter­mid­da­gen till egna akti­vi­te­ter. Kväl­len anslog de flesta till en stär­kande mål­tid fram­för EM-fotbolls-TV på slot­tets pub. Jodå Wit­ton Cas­tel var ett rik­tigt slott, inte så våd­ligt gam­malt kanske, men med ori­gi­nell slotts­herre som både sågs laga mat och diska i pub­kö­ket och köra får på trak­tor­kärra och som lät upp­rik­tigt för­vå­nad över att man kunde köra sko­ter i Sve­rige, jag menade väl snö­sko­ter ? eeh.

Tis­da­gen ägna­des åt en utflykt till när­be­lägna Dar­ling­ton med bl.a en Lam­bret­tain­spi­re­rad “mods-shop” och en sko­ter­verk­stad. När vi åter­vände framåt kväl­len åter­stod bara rem­sor av vår stolta nations­flagga som hängts upp all­de­les för nära den tagg­tråd som krönte sten­mu­ren vid vår cam­ping. Det blåste den dan !! Peter, Mikes far, tog väl hand om oss. Som ons­dags­ut­flykt hade han valt Rich­mond, en liten stad med ett pam­pigt slott så där en fyra mil från vårt läger och all­de­les i kan­ten av ett av de vack­raste natur­om­rå­dena i Eng­land, Yorkshire Dales. Efter veder­bör­lig rund-vandring i stan sik­tade vi på Reeth, en liten by med väl­kom­nande pub med stock­eld i den öppna spi­sen, ett par genu­ina thes­hops och några konst­hant­ver­kare. Något för de flesta smak­rikt­ning­arna alltså. Där­till de vind­lande vägarna över kul­lar och genom dalar. Och bäc­kar och får. Detta blev utan tve­kan höjd­punk­ten bland våra utfär­der. På denna tur följde också vår vän från Ita­lien, Tino Sac­chi med. Han körde på en till synes van­lig SX 150, men under ska­let dolde sig en häf­tig nyut­veck­lad trim­ver­sion på 185 cc med många häst­kraf­ter och en fem­väx­lad låda! Föl­jande dagar höll han “hov”, för alla ville prov­köra hans “Imola-kit”. Hem­vä­gen gick via Bar­nard Castle, en stad känd för sina kreaturs-marknader i gången tid och en ganska spe­ci­ell ben­sin­sta­tion, “still in ope­ra­tion” samt ett slott i ruiner.

På tors­da­gen hade Peter tänkt ta oss med på en utfärd till bl.a Wit­hby, ett “fis­ke­läge” utmed kus­ten söder om Newcastle. Väderut­sik­terna var dock inte så lovande –risk för regn och fram­för allt hårda vin­dar– så vi avböjde för­sla­get och spridda akti­vi­te­ter med kor­tare utfär­der på egen hand eller i mindre grup­per beri­kade vår till­varo den dan. Och det var ju nu som allt fler del­ta­gare drop­pade in. Vart­ef­ter dan gick befol­ka­des områ­det, gamla bekanta dök upp och nya kon­tak­ter knöts.

En mobil verk­stad eta­ble­ra­des och utnytt­ja­des. Loss­nande bak­hjul blev lite av svensk­gäng­ets pro­blem. Men ser­vicen var snabb, skick­ligt utförd och … gra­tis! Man beta­lade bara för delarna!!!

Detta var den 11 upp­la­gan av Euro­Lam­bretta. Eng­els­män­nen hade från bör­jan kal­ky­le­rat med 1500 del­ta­gare, men när anmäl­ning­arna inte ström­made in i till­räck­ligt tempo ska­lade man ner det hela till 800. Och det blev vi. Drygt. Trots att Jonat­han som skulle kom­mit med fre­dags­bå­ten lyc­ka­des have­rera sin just fär­dig­trim­made TV 175a på motor­vä­gen utan­för Lands­krona på väg till Göte­borg från det till­fäl­liga vis­tet i Malmö. Det var en bedrö­vad Jonat­han som ringde vid mid­natt till tors­da­gen och berät­tade om elän­dig­he­terna. Vi led med honom och lovade att ta en öl extra bara för hans skull. Såna kam­ra­ter va!

Med Anna­lisa och Andreas (4 år) som anslöt med flyg blev vi ändå 15 per­so­ner från Sve­rige. Schwei­zarna, Hol­län­darna och Tys­karna bidrog med unge­fär ett dus­sin del­ta­gare per land, medan Öster­rike, Spa­nien och Irland inte nådde upp till mera än en hand­full var­dera. Ita­li­e­narna var som van­ligt en rätt stor grupp och även Skot­tarna som räk­nar sig som en egen nation var starkt repre­sen­te­rade. Men såklart, hem­magänget från Eng­land var helt domi­ne­rande. Några frans­män och bel­gare sas också vara där, så totalt var elva natio­ner repre­sen­te­rade.
Åtta­hundra män­ni­skor är rätt myc­ket folk. Men cam­ping­fäl­tet hade nog kun­nat rymma det tio­dubbla. Så på något sätt upp­levde man ändå inte den där mas­siva käns­lan av många män­ni­skor. Inte för­rän det på lör­dags­kväl­len duka­des till fest­mid­dag i det stooora täl­tet som säkert kun­nat rymma ett par nor­mala svenska cir­kustält. Vita dukar och pors­lin för över 800 pers + stort dans­golv (par­kett !) scen med musi­kan­lägg­ning, och i ett hörn en bar­disk på sådär en 6 x 18 meter.

Men dess­förin­nan var det fre­dag och den obli­ga­to­riska utfär­den. Alla åtta­hundra var väl inte med, men åtskil­liga hundra var vi. Ett änd­löst band av Lam­bret­tor från den tidiga A-modellen års­mo­dell 1947 till sena efter­föl­jare till­ver­kade i Indien eller Spa­nien så sent som på åtti­o­ta­let. Mer eller mindre blårök –här­liga dof­ter– och skön “musik”. Fär­den gick utmed mindre vägar till Eng­lands högsta vat­ten­fall “High Force”. För oss kanske inte så impo­ne­rande, men tyd­li­gen ändå rätt inspi­re­rande ..? Jenny och Göran pas­sade näm­li­gen på att smita undan en stund …. Och kom till­baka nyför­lo­vade. Men det visste vi inte om för­rän senare. Det läckte sak­te­liga ut och i sam­band med lör­da­gens fest­mid­dag till­kän­na­gavs hän­del­sen och alla fick veta. De kal­la­des fram till podiet och fick motta mäng­dens jubel och applå­der. Grat­tis ni båda!

Så var då par­tyt igång. Klub­bar och mer eller mindre komer­si­ella säl­jare av sko­ter­re­la­te­rade pry­lar och klä­der satte upp sina stånd. Verk­stan job­bade för hög­tryck “around the clock” lot­te­rier loc­kade och en Gymk­hana med bl.a Mal­te­ser­kors och Slow Ride genom­för­des på knagg­ligt gräs så att stic­kor och strån flög från de utlagda halm­ba­larna. Utställ­ning av ett urval spe­ci­ella Lam­bret­tor i sepa­rat tält och så den stora bedömnings-tävlingen med ett antal klas­ser och bedömnings-kriterier av del­ta­gar­nas häf­ti­gaste, mest oigi­nal­lika eller på annat sätt märk­vär­diga fordon.

Gerts supersnygga Li 150 i “mintcon­di­tion” hade nog kni­pit klas­se­gern om inte haft otu­ren att bästa Lam­bretta alla kate­go­rier hörde hemma i hans klass. Några andra­pri­ser dela­des inte ut. David brydde sig inte ens om att ställa ut sin nylac­kade och rik­ligt spe­gel­prydda super-customiserade “serie 3″. “Den var lite dam­mig” …… Den hade plat­sat !! Kväl­lar och nät­ter gen­ljöd av discon och live-band som under­höll med ett antal i kret­sarna popu­lära musiksti­lar, soul, northen, ska och så, till “very late”. Baren höll öppet och alla var glada.

De tra­di­tio­nella talen som del­ta­gande natio­ner för­vän­tas hålla, tilläts på arran­gö­rens abso­luta vill­kor i år bli myc­ket korta. Jag hade annars tänkt öppna med att säga att på arran­gö­rens uttryck­liga begä­ran skulle jag redo­göra för alla Euro­Lam­bretta möten under åren, sådär en tim­mas under­hål­lande kåseri. Jag har vis­ser­li­gen inte varit på mer än hälf­ten, “men nått får man väl hitt på”. Men så kom jag på att för att dessa arrange­mang skulle fram­stå i sin rätta dager, måste jag börja med en redo­gö­relse för hur det var på 50 och 60-talet när de första, av fabri­ken ini­ti­e­rade klub­barna, jag tror det var i 104 olika län­der, kom till och vil­ken verk­sam­het man sys­lade med. Ytter­li­gare någon timma eller så alltså. Kanske hade dessa mina ideer läckt ut –pra­tat i söm­nen eller så– jag blev nu effek­tivt stop­pad innan jag ens hann börja. Får väl ta det en annan gång. I alla hän­del­ser blev den nu tra­di­tio­nella älgen, en gåva till arran­ge­rande land från Sve­rige, utde­lad. I år i skep­na­den av vår så väl­kända och efter­trak­tade tra­fik­mär­kesälg, här i form av en utså­gad pro­fil i brun­bet­sat trä på do sockel.

Efter en kor­tare sön­dags­ut­flykt och ytter­li­gare en dags sam­varo med lika­sin­nade, var då fes­ten över. Mån­dag för­mid­dag star­tade åter­tå­get mot Newcastle, åter­i­gen lett av out­trött­lige Peter. När vi ett dygn senare körde i land i Göte­borg förelåg en viss oenig­het i grup­pen, fö. det första teck­net till splitt­ring och det gällde om huruvida det gungat på Nord­sjön under hem­re­san. Full klar­het i den frå­gan blir det nog ald­rig. I två frå­gor tyck­tes vi dock helt över­ens. Vi hade haft trev­ligt och vi ville gärna göra om något lik­nande. Chan­sen finns 2001, den 15 — 17 Juni och då är det Lan­genthal –bara 6 mil från Basel– i Schweiz som gäller.